I början av 1999 fick jag ett samtal från en god vän i södra Sverige. Hon berättade att det tidigare hade fötts en kull valpar som var 25 % nyafrikaner. Det var åtta valpar, sju hanar och en tik, av dem var hälften brindle, som då var en av FCI icke godkänd färg. Valparna fanns i Danmark och de svenska införselreglerna gjorde att vi inte kunde ta hem en liten valp därifrån. Efter kontakt med uppfödaren och en överenskommelse om att hon skulle behålla en valp hos sig tills den var sju månader och klar för införsel, började vi fundera på en brindle. Om vi ändå skulle göra oss allt detta "besvär" varför då inte välja den ovanliga färgen brindle? Tidigare hade det bara funnits en brindle i Sverige. Min vän Kirsten och jag åkte ner till Danmark för att välja ut en valp och jag kommer aldrig att glömma känslan när vi satte oss ner i ett, som det kändes då, "hav" av randiga basenjivalpar. Att det var åtta valpar åtta veckor gamla märktes knappt, de var så lugna trots att de var så många. Jag hade därmed totalt fastnat för både det afrikanska och det randiga.
Nu blev det en oerhörd lång väntan tills vi fick hämta vår randige pojke. Hemma hade jag trikolorpojken Ville och när vår valp var sex månader åkte vi ner till Danmark så de fick träffas och det gick över förväntan. Nu skulle det bara dröja några veckor tills vi fick hämta honom.
Bashiri väckte förstås en del uppmärksamhet när han kom hit. Han såg ju lite underlig ut med sina ränder och var han inte lite väl stor? Och var han verkligen välskapt med två testiklar? Och hade han verkligen alla tänder på plats? Ja, ryktena gick som en löpeld. Nu var han ju randig, men han hade bägge sina testiklar på plats och tänderna satt där de skulle, så jag började ställa ut honom. En del domare valde att inte se färgen medan andra dömde ner honom på grund av den. Men i maj 1999 gjorde engelsmännen en kovändning i brindlefrågan och färgen blev godkänd av FCI från den 1 januari 2000.
När Bashiri började närma sig treårs-åldern hade han växt färdigt och han började göra framsteg i utställningsringarna, till våra konkurrenters stora förtret förstås. Han blev BIM och Svensk Vinnare på Stora Stockholm, vann flera BIR och BIM och tog några gruppplaceringar.
Han vann cert och blev champion i Sverige, Danmark, Finland och slutligen Norge. Han har flera CACIB men på grund av sin ofullständiga stamtavla kunde han aldrig bli Internationell champion. Vi gjorde ett MH test som då innehöll skottprov, vilket han klarade galant. Vi gick på lydnads- och spårkurser, allt med hjälp av klickern som då var ett ganska okänt begrepp. Bashiri slutade sin utställningskarriär med att bli BIS Veteran med ck på Norska Basenjispecialen 2008, 2009 men även 2010 och som "grädde på moset" vann han även Bästa rörelser på samma utställning år 2008, då 10 år gammal. 2008 och 2010 blev han även placerad som tredje Bästa hane. Jag vill tacka alla konkurrenter i utställningsringarna, för utan er hade vi aldrig kommit så långt!
Bashiri kommer alltid att ha en stor och särskild plats i mitt hjärta. Han var en mycket speciell hund, och många basenjiintresserade som besökt oss hade gärna velat ta honom med hem. Bashiri var en mycket social hund, lugn och snäll, men med stort jaktintresse som nedärvts till ett av hans barnbarn som jagar på riktigt med sin husse. Bashiri var en god hundflockledare som resterande flockmedlemmar såg upp till och lydde minsta vink. Han var också min sängvärmare som hade en hedersplats på min arm. På gamla dar fick han också rollen som gudfar åt då lille Pajson, vilket ibland innebar lekar med alla övriga av våra hundar.
Jag hade ju hoppats på att nån gång i framtiden få behålla en randig son efter Bashiri, men det visade sig att han var sjuk i Fanconi och hade dessutom problem med urinsten, vilket är ganska ovanligt på basenji, varför vidare avel inte var att tänka på. Bashiri har sen tidigare två kullar, en hos Momboyos och en hos Mbwa´s, och naturligtvis följer jag dessa avkommors hälsostatus. I maj 2010 upptäckte vi en knöl på halsen som visade sig vara elakartad cancer och två månader senare fick han lugnt och stilla somna in. Han lämnar ett stort tomrum efter sig och vi saknar honom enormt.
Jag vill här passa på att också tacka Bashiris uppfödare Lene som under alla år varit ett stort stöd, en stor inspirationskälla men framför allt en mycket god vän!
